Under drygt trettio år har Staffan och Enid Björklund förgyllt teatervärlden med sina dockteaterföreställningar. Enids nyskapande och uttrycksfulla trädockor har i Staffans engagerade framförande gett liv åt underfundiga och roliga berättelser, till glädje för såväl ung som gammal.
Enid och Staffan Björklund. Bild: Kennet Ruona
Paret Björklund har sin konstnärliga bas i Hög, det lilla samhället mitt emellan Löddeköpinge och Kävlinge och platsen för Sydsveriges enda fasta dockteaterscen. Här, strax intill Lödde å, har de skapat Pegasus trädgård, Sveriges enda teaterträdgård, och ett stenkast därifrån, inklämd i företagsbyn, finns Teaterverkstaden där både planering, tillverkning av dockor och föreställningar äger rum.
Föreställningar signerade Staffan Björklunds Teater präglas av humor, musikalitet och konstnärligt utformade dockor med djärva uttryck.
– Vi vill ge publiken en konstnärlig upplevelse där bild, musik och rörelse förenas med ett bra, kommunicerbart moraliskt budskap, ofta med ett dolt ekologiskt innehåll. I våra föreställningar är banden till naturen starka, berättar Staffan under ett samtal i den ombonade teaterverkstaden.
Här i Hög framför de varje år ett drygt tjugotal föreställningar. Ytterligare ett hundratal ges på olika platser inom och utom Sverige.
Att Staffan och Enid Björklund kom att ägna sig åt teater och specifikt dockteater var som så mycket annat mest en slump. I början av 1970-talet var Staffan i Köpenhamn, där han på en restaurang träffade ett trevligt gäng som visade sig vara en dockteatergrupp med legendariska Jytte Abildstrøm som direktör.
Staffan, som var teaterintresserad men aldrig ägnat sig åt teater, kände stark lust att träda in i teatervärlden. Efter ett par års inspirerande samvaro med det danska teatersällskapet fick han vara med i en av deras vuxenuppsättningar. Om dagarna arbetade han som lärare och om kvällarna åkte han till Köpenhamn för att spela teater.
Enid arbetade då som förskollärare och hade alltid tyckt om att ägna sig åt kreativt arbete så hon var öppen för att arbeta med rekvisita och dockor tillsammans med de nyfunna vännerna. Efter en rad sommaruppsättningar under sjuttiotalet valde hon och Staffan1978 att satsa på teater på heltid.
Till en början provade de att arbeta med olika slags dockor men en resa till dåvarande Tjeckoslovakien, där de träffade den världsberömda dockteaterensemblen DRAK som hade tre bildhuggare anställda för att göra trädockor, förändrade inriktningen.
– Jag blev så inspirerad av deras dockor, säger Enid. De var helt fantastiska och jag tänkte att i framtiden ska jag bara göra dockor av trä. Och så blev det!
Staffan och Enid har skapat ett trettiotal pjäser under årens lopp och varit medarbetare vid ytterligare ett tjugotal. Minst en egen produktion om året blir det.
Deras pjäser vänder sig till skilda åldrar och berättelsen i föreställningarna ser olika ut beroende på vem som är mottagare.
– Riktigt små barn har begränsad begreppsförståelse, säger Staffan. De måste till exempel veta vad en ko är för att tycka det är roligt att jag mjölkar den med svansen! I föreställningar för riktigt små barn blir en enkel berättelse tillsammans med roliga och finurliga dockor en slags lekupplevelse. Vi strävar efter att uttrycka handlingen med spel där musik, dockor och dockspelarens mimik får barnen att förundras över och röna ut de bilder vi skapar. I barns lek ska såväl fantasi som handlag premieras.
För lite större barn i förskoleåldern och de första skolåren kan handlingen ha ett mer bestämt tema som rättvisa kontra girighet och vikten av att dela med sig. Pjäsen ska ge en bildmusikalisk upplevelse men här kan Staffan gå djupare i budskapet.
Familjeföreställningar sommartid kräver robusta historier – de ska tåla både duggregn, hundskall och polissirener i parker och på torg. Att spela en lång sammanhängande föreställning på sådana platser är svårt och därför består friluftsföreställningarna av olika historier med skilda budskap, så att alla kan ta till sig något.
När väl åldersgruppen är bestämd så gäller det att hitta en bra berättelse med ett bra budskap. Ofta hittar Staffan inspiration i sagor och fabler. Barnen ska få både något att tänka på och ha roligt.
När Staffan hittat en bra berättelse grunnar han en tid på den, stämmer av och testar den på betrodda vänner och inte minst på regissören Erik Olsen och kompositören Lars Fjeldmose i Köpenhamn.
– De är båda två stenhårda kritiker som vet vad dockteater rör sig om. De kommer med konstruktiv kritik och förslag och ibland vänder de upp och ner på allt! Ett fruktbart samarbete som vi har haft under lång tid.
Enid deltar i diskussionerna och när pjäsen fått en fast struktur och antalet dockor väl är bestämt utför hon de första skisserna.
– Jag vill att dockorna ska vara överraskande och lekfulla. Färg och form är viktigt, barnen ska bli så attraherade av dockorna att de vill leka med dem efter föreställningen. De ska också vara så enkla att de inspirerar barnen till eget skapande.
Enid gör alltid nya dockor till varje föreställning. Inspiration hittar hon i gammal folkkonst, på konstutställningar och i gamla leksaker. Dockorna får inte vara för färdiga och för lika verkligheten – det är roligare att barnen ser saker i sitt eget huvud än att allt är färdigt i dockornas uttryck.
Både berättelsen och vad Enid själv vill arbeta med styr valet av material. Ibland använder hon naturmaterial som krokiga grenar, ibland vill hon ha mer strama och raka linjer och då är det virke som gäller. För att få en helhet i en föreställning har dockorna oftast samma grundform, annars kan det bli för rörigt, tycker hon.
Här hämtar Staffan raskt en korg med dockor från den senaste föreställningen – Madam Rot – och spelar glatt upp några sekvenser. Moroten Madam Rot ska gifta sig och hon, liksom prästen Rödbeta, kan endast röra sin mun medan det är hattarna som rör sig hos Herr Gurka och Herr Sparris. Två potatisar diskuterar hur bröllopstalet ska läggas upp och avslutar diskussionen med en operainfluerad sång. De båda rädisorna som ska vara brudnäbbar har också ett och annat att tala om.
– Alla dockorna kommer från samma långa pinne, säger Staffan entusiastiskt. En bräda för tio kronor gav en hel ensemble.
– Mina dockor är inte speciellt rörliga, säger Enid. De har ofta bara ett gångjärn och därmed endast en rörelsevariation. Dockorna är mest att likna vid leksaker.
Men ack så uttrycksfulla! Genom Staffans sätt att hantera dem och improvisera fram olika rörelser, får de liv. Dockornas ögon är ganska stora och lite vindögda vilket skapar rörlighet och kontakt. Genom att ha två sidor av dockan svarta går det lätt att markera frånvaro genom att vända fram denna mörka sida. Med små medel uppnås stora effekter.
Staffan är alltid, i motsats till traditionell dockteater, fullt synlig på scenen.
– Att barnen ser att jag också tycker detta är kul inspirerar dem att också själva vilja leka.
Alla dockor från samtliga föreställningar är bevarade i verkstaden i Hög. Men att de skulle vara små konstverk vill inte Enid höra talas om.
– Nej, de är döda och tråkiga när ingen rör dem. Visserligen håller en del fortfarande måttet men själv går jag vidare mot nya dockor och tänker inte på de gamla.
En viktig del av dockteaterverksamheten är att inspirera till eget skapande.
– Barn i vår tid får inte möjlighet att använda sin skapande förmåga som tidigare, säger Enid. Det mesta är redan färdigt och barnen har inte så mycket material omkring sig som förr. Hos oss får de möjlighet att skapa något eget av enkla medel och det väcker alltid en väldig lust.
– När man inspirerar dem till att själva uttrycka sig ska det kunna ske direkt, säger Staffan. Att sy dockor och göra dockor i papier-maché är både krångligt och tidskrävande; det dröjer länge innan barnen kommer till lek och spel. Hemligheten är att använda material som inte kräver en lång process, med till exempel potatisar och pinnar är de snabbt klara och kan spela med sina dockor.
Enid poängterar att när barnen skapar med naturmaterial så behöver de inte jämföra sig med någon annan. Varje sak är unik och barnen blir stolta över vad de gjort utan att snegla på kompisarna.
För 20 år sedan tog paret Björklund ett stort steg i sin teaterverksamhet när de startade Pegasus trädgård med ekologiska förtecken. Staffan hade under sina turnéer i Danmark träffat nyskapande människor som satsade på ekologi och ville själv göra något liknande. Kultur och ekologi skulle smältas samman, både i föreställningarna och mer handfast i den egna teaterträdgården.
– Då var det lite vågat att satsa på ekologi med sådant som mulltoaletter och solfångare, säger Staffan. Nu när ekologisk hänsyn är en självklarhet i samhället har vi tonat ner budskapet, en teater ska ju både spegla och titta framåt. Vi är en dockteater i tiden.
Under de senaste tio åren har Staffan och Enid bjudits in till en rad internationella dockteaterfestivaler. Det internationella arbetet började redan 1991 i Riga där Staffan höll ett seminarium om Pegasus trädgård och spelade föreställningen Klippetiklopp. Representanter för olika östländer gillade vad de såg och snart kom inbjudan till en internationell festival i Prag där Staffan fick pris som bäste dockteaterspelare. Detta öppnade dörrarna till andra festivaler och vid en festival i Serbien fick Enid stora jurypriset för sina dockor.
De jurybedömda festivalerna försvinner alltmer och är helt borta i Västeuropa. Nu handlar det om att ge föreställningar och seminarier, ta del av inspirerande möten och få nya impulser. Under det senaste året har teatern gett föreställningar vid festivaler i Polen, Kina, Turkiet, Slovenien, Spanien och Danmark.
– Våra resor utomlands har gett oss mycket inspiration och samtidigt ett gott rykte på den internationella dockteaterscenen. Det finns ett stort intresse för hur vi får teaterverksamheten och de ekologiska tankarna att hänga ihop. Man tycker också om moralen i våra pjäser, den skandinaviska omsorgsmoral som bygger på att stor och liten tar hand om varandra, säger Staffan. Och så uppskattas så klart dockorna, som ses som djärva och nyskapande.
Av Göran Nilsson