”Inom primärvården ser vi hela människan –  det är fantastiskt!”

Att Miriam skulle bli läkare var inte givet. Skoltrött efter högstadiet hoppade hon av gymnasiet och reste utomlands för att se världen. 
– Jag tänkte alltid att jag kunde bestämma mig sen. Men plötsligt hade jag fyllt 30 år, träffat min man och fått barn, och kom på att ska jag bli något när jag blir stor så är det nog dags att sätta i gång. 

Miriam hade genom åren haft olika ströjobb, bland annat inom hemtjänsten och visste att hon tyckte om att jobba med människor. Då väcktes tanken på att bli läkare. Hur skulle det vara att sätta sig in i behovet i stället för att fördela tabletterna någon annan förskrivit? 
– Från äldre i min omgivning hörde jag dessutom hur de upplevde att läkarna inte alltid lyssnade på dem. Då tänkte jag, hur svårt kan det vara att lyssna på vad folk har att säga? 

Skrev högskoleprovet och läste in gymnasiet

Som 34-åring skrev hon högskoleprovet, läste in gymnasiet och blev sedan antagen till läkarprogrammet i Lund. När Miriam började plugga hade hon ingen relation till yrket. Hon hade en bild av att en läkare är just en distriktsläkare i primärvården, vilket också blev hennes mål. 

– Känslan av att jag hamnat rätt fick jag verkligen när jag kom till min vårdcentral som AT-läkare. Det var det här jag sett framför mig. Det var det här det innebar att vara doktor. 

Patienterna och kollegorna bidrar till arbetsglädjen

Mötena med patienterna ger Miriam glädje och är en av anledningarna till att hon trivs så bra.  

– Det jag tycker är fantastiskt med primärvården är att man ser hela människan. Det är inte bara en kroppsdel, utan man har ett helhetsgrepp. Patienterna har symtom från någonstans, men de kan ha oro kring helt andra grejer än vad de söker för. Och sen har vi ju kontinuiteten. Att få lära känna sina patienter och följa dem, det tycker jag också är fantastiskt, berättar hon. 

Utöver en god patientkontakt finns även andra fördelar, som samarbetet med kollegorna.   

– När jag har frågor så är det bara att knacka på hos vem som helst. Allt eftersom man blir mer erfaren så blir man själv bollplank till de juniora. Att ha det klimatet, att det alltid är okej att fråga oavsett hur långt du kommit, gör att man trivs, säger hon och fortsätter: 
– Det är kontinuiteten och helheten som jag tycker är det stora och roliga, att vi är generalister som tillsammans tar hand om hela patienten. Det gör att jag har världens bästa jobb!